Jag har så jävla svårt att tro på mig själv. 

Under starkare stunder kan jag säga till mig själv att det är jag som kan styra åt vilken väg jag vill gå. Jag tänker att jag har ett mål, någon slags mening. Jag säger att jag ska välja det som gör mig glad i mitt liv. 

Under de svaga stunderna säger jag till mig själv att jag inte är kapabel att göra de här valen. Mina känslor stämmer inte överens med det som jag vid de starkare stunderna tycker är bäst för mig. Nu fantiserar jag om att följa vad mina känslor säger. 

Men...

Är det inte bara jag som känner något som jag egentligen inte känner? Jag inbillar mig väl? Så måste det ju vara?

Samma sak varje gång. 

Vad är det som jag försöker uppnå egentligen? 

Handlar detta bara om mig själv och någon slags desperat önskan om uppmärksamhet? 

Är jag beredd att göra vad som helst för den där uppmärksamheten? 

Nej? 

Är det i själva verket ett rop på hjälp till mig själv?